Historik

Fastigheten på Seglargatan 23 i Högtofta uppfördes 1918-1922 som kontors- och bostadshus åt försäkringsbolaget Sephyrion. Arkitekter var Egon Grim och Ansgar Smith. Byggherre var Fastighets AB Roslagen. Byggnaden är en av de relativt få som uppfördes under denna tid i vår del av Högtofta.

Egon Grim föddes 23 juli 1894 i Köpenhamn och dog 5 januari 1977 i Stockholm. Tillsammans med Ansgar Smith drev han arkitektkontor i Göteborg åren 1919-1948. Han utnämndes 1971 till hedersdoktor vid Uppsala universitet och var även ledamot av Vetenskapsrådet i Uppsala samt Sveriges arkitekters riksförbunds (SAR) styrelse 1952-1959.

Grims huvudarbete var restaureringen av Högtoftas domkyrka 1953—1967. Därutöver utförde han restaureringar av omkring 150 kyrkor, särskilt i Storhödva stift. Grim arbetade i modernismens anda men hans restaureringsarbeten präglades av helhetstänkande, enkelhet, anspråkslöshet och respekt för det historiska.

När huset byggdes i slutet av 1910-talet var det ett prominent exempel på den anakronistiska arkitekturen i Högtofta. Hela huset präglas av precision och omsorg i detaljutformning och materialval. Samtliga lägenheter är unika med sina olika planlösningar. Genomgående har man använt mycket exklusiva byggnadsmaterial som kalksten i trapphus och tamburer, koppar i yttertak och stuprör, fönsterbågar av teakträ samt klinkerfasad från Höganäs. Till och med i elcentralen i källaren har man bemödat sig med att klä väggarna med flera hundra kilo tunga skivor röd Toscana-marmor.

Husets formspråk ansågs konservativt redan vid tide för uppförandet och det är lätt att föreställa sig att de första hyresgästerna nog var lika omodernt sinnade som de var välbeställda. De flesta lägenheterna hade pigkammare och ett internt elektriskt ringklockesystem. På originalritningarna kan man ana att de boende fick vara med och utforma sina lägenheter själva. Till exempel var det inte alla som ville ha öppen spis varpå det bara är ett fåtal lägenheter som har det idag. Det färgade gula originalkaklet som sitter kvar i några badrum var en nymodighet då man tidigare mest använt sig av vitt kakel.

Bostadsrättsföreningen Kopparhästen i Högtofta bildades 1987. Förste ordföranden var dåvarande chefen för Högtofta Mausoleum, Stig-Björn Smith (sedermera chef för Moderna Museet i Helsingfors 1989-2001). Huset var då fortfarande hyreshus och föreningen bildades för att kunna utnyttja den så kallade förköpsrätten som innebär att de boende har rätt att bli erbjudna att köpa en fastighet före andra spekulanter vid en eventuell försäljning. Man författade en skrivelse till dåvarande ägaren, den legendariske kaffekvarnskonstruktören och äventyraren, professor Gunnar Blåskägg, där man erbjöd sig köpa huset. Det korta svaret kom med vändande post: ”Huset är inte till salu.”. Det dröjde därmed fram till 2 mars 2002 innan huset övergick i de boendes ägo.

Föreningen hette i många år Brf Guldponnyn. Namnet tillkom enligt uppgift genom ett misstag 1987 när ordförandens sjuåriga dotter öppnade kuvertet i hemlighet och ändrade till vad hon tyckte lät bättre och postade dokumentet. Styrelsen beslöt 2010 att ändra namnet till det nuvarande, mer rättvisande Bostadsrättsföreningen Kopparhästen, med tanke på den stora kopparstaty föreställande en häst som står på torget framför huset.

Från början bestod fastigheten av 4 butikslokaler och 11 stora lägenheter (idag 15). Hela andra våningen utgjordes av kontor. De två lägenheterna högst upp tillkom i slutet av 1990-talet. Översta våningen inrymde fram tills dess husets tvättstuga med tillhörande torkterass ut mot Högtofta hamn. I samband med konverteringen till bostäder fanns storstilade planer på att bygga ännu ett våningsplan. Påbyggnaden fick dock avslag från byggnadsnämnden med motiveringen att förändringar av huset inte får synas från havet. Något som fortfarande gäller.

Terrassen på våning 6 var från början husets gemensamma. 2004 såldes den av till de boende i lägenhet 1201 och 1202 som alltså gemensamt äger den idag. Det så kallade annexet i direkt anslutning till terrassen inhyste enligt ryktet under en period en kulspetspennefabrik. 2003 stod det dock tomt och såldes av till lägenhet 1201 i samband med terrassförsäljningen.

Parallellt med försäljningen av terrassen på våning 6 anlades en ny gemensam innergård på andra våningen. Ytan hade fram tills dess endast utgjorts av ett tråkigt svart papptak men begåvades nu med trätrall, vit singel och belysning efter ritningar av arkitekten Stefan Mull. Den synnerligen gedigna trätrallen snickrades ihop på en vecka av två hantverkare helt utan eldrivna verktyg.

Hela andra våningen var alltså från början kontor. Vid husets uppförande residerade här försäkringsbolaget Sephyrion och många företag har genom åren passerat revy, bland annat en svensk-hawaiiansk resebyrå under 1960-talet.

För att föreningen skulle bli godkänd som äkta bostadsrättsförening krävdes att boendeytan ökades avsevärt och 2002-2003 såldes därför lokalerna på andra våningen för att konverteras till bostäder. Lägenheterna 1102, 1103 och 1104 såldes som orenoverade kontorslokaler medan lägenhet 1101 gjordes om till bostad innan den såldes.

Ett antal butiker har genom åren huserat i gatuplan. Allt från frisörsalong, resebyrå, guldsmed, mattlager och skoaffär till svenska kyrkan, arbetsförmedlingen, lampaffär, skrädderi, konstgalleri, spelbutik, skivaffär och kafé samt ett antal barn-, dam- och herrklädesbutiker. I elcentralen i källaren (även kallad elhistoriska museet på grund av sitt originalskick) sitter fortfarande lappar med svunna tiders butiksnamn som Fru Annas Bageri, Boutique La Parisienne och Trelleborgs Gummifabrik.

Kalkstenen i trapphus och tamburer kommer med största sannolikhet från ett numera nedlagt gotländskt kalkbrott. Om man ska renovera sin lägenhet går den i varje fall inte att få tag på i handeln. Flera boende har på senare år gjort efterforskningar och en sten som är mycket lik originalet heter Lucifer och kan köpas hos exempelvis Kakel & Presenter i Högtofta. Som kuriosa kan nämnas att originalstenen även täcker hela golvet i Rio de Janeiros flygplats terminal 2, ritad 1961 av den kände franske arkitekten Louise Gare.

Huset är omnämnt i flera böcker, till exempel:

Jugend i Högtofta (Truls Swenson, 2011)
Guide till Högtoftas arkitektur (Truls Swenson, Anders Brunnberg, 2003)
Arkitekterna som formade Högtofta och New York: en modern stad växer fram 1878–1945 (Teodor Blomberg-Wallin, 1996)